GMO-foder ny alarmerande studie – Grisar och människor

Den första långtidsstudie som någonsin genomförts om effekterna på inre organ av en föda av genetiskt modifierad (gm - GMO) majs och soja från Monsanto släpptes nyligen under juni 2013. Resultaten är chockerande och bekräftar den i september 2012 publicerade långtidsstudien, under ledning av Gilles-Eric Séralini, om effekterna på råttor som utfodrades med gm-majs.

Trots att utfodring av grisar, nötkreatur och andra djur med en blandning av gen- modifierad majs och soja har blivit vanlig och varit tillåten i ungefär två decennier, är detta den första oberoende långsiktiga utfodringsstudie som genomförts om effekterna av gm-föda på lantbruksdjur. Studien visar hur grundligt Monsanto och den GMO- förespråkande agroindustriella spannmålslobbyn har kunnat kontrollera den statliga tillsynen.

Vad de flesta människor inte inser är emellertid att det mesta kött som säljs i snabbköpen, inte bara i USA, utan i hela EU, innehåller kött från djur som inte har fått sitt foder från öppna gräsfält, utan från blandningar av genmodifierad majs och soja, och att detta är ett direkt resultat av att USA:s jordbruksdepartement 1996 godkände det kommersiella frisläppandet av genmodifierad majs och soja i foder för djur och i livsmedel för människor.

Påtryckningar på EU

Trots att EU:s lagar om märkning kräver att det ska stå på en produkt om den innehåller mer än 0,9 procent gm-produkter, har EU-kommissionen, efter påtryckningar från den gigantiska amerikanska spannmålskartellen - Bunge, ADM, Cargill beviljat ett jättelikt kryphål som tillåter att EU:s livsmedel kontamineras med väldiga mängder GMO.

Importerat djurfoder som innehåller genmodifierad soja eller majs är undantaget från kravet på märkning. Eftersom merparten av alla lantbruksdjur och fjäderfän i EU i dag, liksom i USA, föds upp i industriella masskoncentrerade utfodringsboxar och burar, och vanligtvis utfodras med en blandning av genmodifierad majs och soja från Monsanto, kommer GMO in i människans kost i stora mängder.

Den här nya studien på grisar var det första försöket att på allvar och oberoende testa effekterna, om det fanns några, av den mest använda blandningen av gm-foder på grisar som levde under typiska förhållanden fram till slakt.

Grisar och människor

Den expertgranskade studien, som helt nyligen officiellt släpptes, utfördes av en vetenskaplig grupp ledd av dr Judy Carman vid Institute of Health and Environmental Research i Australien. Under flera år har jordbrukare i Europa, Nordamerika och på andra håll noterat att djur som utfodras med gm-föda har drabbats av allvarliga mag- och tarmproblem samt reproduktiva (fortplantningsmässiga) problem. 

En grupp jordbrukare i Mellanvästern i USA organiserade en oberoende vetenskaplig utfodringsstudie med grupper av grisar som utfodrades med gm-foderblandningar och grisar som utfodrades med en foderblandning av majs och soja som inte innehöll GMO.

Det ska tilläggas att tarmkanalen hos en gris är mycket lik människans.

Carman och hennes kollegor förklarade sin metodik så här:

”Vi tog 168 just avvanda grisar på en kommersiell grisfarm i USA och utfodrade dem med den typ av föda som vanligtvis används på grisfarmar, vilken innehåller soja och majs, och vi gjorde det i 22,7 veckor (över 5 månader) tills grisarna slaktades vid vanlig slaktålder".

Hälften av grisarna utfodrades med vanligt förekommande sorter av genmodifierad soja och majs (gruppen som utfodrades med GMO) under hela denna period, och den andra hälften av grisarna utfodrades med en likvärdig föda som inte innehöll GMO (kontrollgruppen). Gm-födan innehöll tre gm-gener och därmed tre gm-proteiner.

Ett protein gjorde växten resistent mot en herbicid, och två proteiner var insekticider.

Förvånande nog, åtminstone för de som kanske tror att amerikanska och europeiska myndigheter som ansvarar för djurs och människors hälsa håller ett vakande öga på effekterna av gm-produkter, kräver inte USA:s och EU:s lagstiftare att utfodrings- studier med blandningar av gm-foder genomförs på djur.

Trots det utfodras de flesta lantbruksdjur just precis med en sådan blandning av genmodifierad majs och soja. Detta utesluter möjligheten att testa effekterna av eventuell växelverkan mellan två eller flera gm-växter som skulle kunna resultera i produktionen av toxiska ämnen.

Carmans studie indikerar just att en sådan blandning av toxiska ämnen äger rum i magen och i reproduktionsorganen hos grisar som utfodras med gmo.

Alarmerande resultat

Några av forskarna som ingick i Carmans grupp hade tidigare sett en minskad dräktighetsförmåga hos de grisar som utfodrats med GMO och en högre frekvens av missfall på grisfarmar där suggor utfodrats med genetiskt modifierad föda. De hade också sett en minskning av antalet födda smågrisar när galtar användes för befruktning i stället för insemination, förklarade Carman. Den aktuella studien hade ingen möjlighet att kontrollera detta.

I den nya studien utfodrades grisarna i en grupp med en blandning av genmodifierad majs och Roundup ready-soja från Monsanto, eftersom detta är den mest använda kommersiella foderblandningen. Den andra gruppen utfodrades med foder med samma andel majs och soja men som inte innehöll GMO. Studien höll på i 22,7 veckor, den normala livslängden för en kommersiell gris från avvänjning till slakt. 

Ingen sådan långtidsstudie hade någonsin gjorts, ett mycket alarmerande faktum i sig. Forskarna mätte foderintag, viktökning, dödlighet och blodets biokemi. Organvikter och sjukdomstillstånd bestämdes efter slakt. För att undvika partiskhet fick de som utförde obduktionen inte veta vilken grupp av grisar som de undersökte.

Hos suggorna fann forskarna att ”vikten på livmodern hos grisar som utfodrats med gm-föda, i förhållande till grisens vikt, i genomsnitt var 25 procent högre än kontrollgruppens grisar".

Man skrev vidare:
"Vi fann att detta biologiskt signifikanta resultat också var statistiskt signifikant. Vi räknar i studien upp några av de sjukdomar som skulle kunna förekomma i dessa livmödrar”. Bland de möjliga indikerade sjukdomarna fanns endometriehyperplasi eller karcinom (cancer som utgått från epitelceller), endometrit (inflammation i livmoderns slemhinna), endometrios (växt av livmoderslemhinnan utanför livmodern), adenomyos (ett specialfall av endometrios då livmoderslemhinnan växer in i livmoderns muskelvägg), inflammation, förtjockning av livmoderns muskelvägg, eller närvaron av polyper (vävnadsnybildning som buktar ut från en hud- eller slemhinneyta med en mer eller mindre tydlig stjälk).

Hos två grisar som hade utfodrats med GMO var livmodern full med vätska, medan man inte fann någon vätskefylld livmoder hos grisar som inte utfodrats med GMO.

Några av dem som var inblandade i studien hade tidigare också bevittnat en högre frekvens av tarmproblem hos grisar som utfodrats med gm-föda, inklusive inflammation i magsäcken och tunntarmen, magsår, en förtunning av tarmväggarna och en ökad benägenhet till blödande (hemorragisk) tarmsjukdom, då en gris snabbt kan ”förblöda” från tarmen och dö.

Eftersom forskarna inte kunde titta inuti tarmarna, på grund av mängden mat i dem, hade de endast möjlighet att titta i magsäcken. Det man fann där var tillräckligt alarmerande. Nivån av allvarlig inflammation i magen var markant högre hos grisar som utfodrats med gm-föda.

”Grisar på gm-föda löpte 2,6 gånger högre risk att få allvarlig maginflammation än kontrollgrisarna. Galtar drabbades i större utsträckning. Medan suggor löpte 2,2 gånger högre risk att få allvarlig maginflammation när de fick gm-föda, löpte galtar 4 gånger högre risk. Dessa fynd är både biologiskt betydelsefulla och statistiskt signifikanta”, konstaterade Carmans grupp.

De konstaterade också att dessa viktiga resultat aldrig tidigare hade kommit fram i vanliga biokemiska tester som utförts i studier som kontrollerats av Monsanto eller GMO-industrin; eftersom vanliga biokemiska undersökningar ger ett dåligt mått på inflammation och frågor som hänger samman med livmoderns storlek.

Det som var mest chockerande var att de grisar som blev utfodrade med GMO hade en livmoder som var 25 procent tyngre än de grisar som inte utfodrades med GMO, och att grisar som blev utfodrade med GMO hade en högre frekvens av allvarlig maginflammation, med en frekvens på 32 procent för grisar som utfodrades med GMO jämfört med 12 procent för grisar som inte utfodrades med GMO.

Den allvarliga maginflammationen var värre med en faktor på 4 hos galtar som utfodrades med GMO jämfört med galtar som inte utfodrades med GMO, och hos suggor som utfodrades med GMO jämfört med suggor som inte utfodrades med GMO med en faktor på 2,2. 

Carman-gruppen uppmanar starkt till att reproduktiva tester nu genomförs för att bestämma effekterna av gm-föda på djurs reproduktion. Kommer EU eller USA:s jordbruksdepartement eller berörda myndigheter i Brasilien, Indien, Ryssland och Kina (världens största importmarknad för gm-foderblandningar och gm-soja) tillåta sådana tester?

Det bästa vore naturligtvis om alla regeringar som tillåter import av gm-foderblandningar eller kommersiell GMO-försäljning, beordrar att sådana tester ska högprioriteras, och att alla publicerar resultaten i expertgranskade vetenskapliga tidskrifter, så att världen kan se vilka effekterna av en genetiskt modifierad föda faktiskt skulle kunna vara på grisarnas reproduktiva förmåga.

Eftersom tarmkanalen hos en gris är mycket lik människans, kanske det också finns något att lära om hur den reproduktiva förmågan skulle kunna påverkas hos människor som exponeras för en kost av animaliskt kött från djur som utfodras med gm-foderblandningar.

I september förra året, 2012, visade den första expertgranskade långtidsstudien av effekterna av GMO och Roundup på råttor alarmerande resultat. Den studien sopades under den smutsiga mattan hos Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och avvisades som ”bristfällig”. Nu visar en liknande långtidsstudie om utfodring av grisar med GMO lika alarmerande resultat. Detta tyder på att en grundläggande översyn av alla beslut om GMO-tillstånd över hela världen är minst sagt en brådskande prioritet.

Vi riktar åter ett stort tack till William Engdals och hans fantastiska arbete med att kartlägga spridningen av GMO, och uppmanar alla läsare att köpa in hans bok "Hotet mot livet" som ni finner: Här

Referenser:

Judy A Carman, et al, "A long-term toxicology study on pigs fed a combined genetically modified (GM) soy and GM maize diet”, juni 2013, <http://farmandranchfreedom.org/wp-content/uplo- ads/2013/06/carman-vlieger-2013 -gm-toxicology-study-pigs.pdf.

Gilles-Eric Seralini, ”Long term toxicity of a Roundup herbicide and a Roundup-tolerant ge¬netically modified maize, Food and Chemical Toxicology”, 2012, <http://dx.doi.Org/10.1016/j. fct.2012.08.005.

Att sakta ta död på befolkningen- GMO - Vacciner - tvångssterilisering

Känsliga läsare varnas för artikelns starka innehåll!

Rockefellers hade redan på 1950-talet gjort Puero Rico till ett jättelikt laboratorium för att testa sina ideér om befolkningskontroll i stor skala. År 1965 hade uppskattningsvis 35% av Peuero Ricos kvinnor i fertil ålder permanent steriliserats enligt öns folkhälsodepartement. Rockefellers hade använt falska argument som: ”att skydda kvinnors hälsa och stabilisera inkomsterna om det fanns mindre munnar att mätta”.

Fattiga puertoricanska kvinnliga jordbrukare uppmuntrades att föda i ”sanitära” och nya USA byggda sjukhus där läkarna hade order om sterilisera mödrar som fött 2 barn genom att knyta ihop deras äggstockar, ofta utan att mammorna ens var medvetna om det. År 1965 hade man den högsta andelen steriliserade kvinnor i världen.  Det gjorde skillnad när familjen Rockefellers kunde styra processen direkt utan att staten blandade sig i.

Rockefellers tvångssteriliseringsprogram var inget radikalt avsteg, man hade länge betraktat Puerto Rico som ett mänskligt laboratorium. Forskare knutna till Rockefellers ansåg att Puertoricanerna var de smutsigaste, lataste mest degenererade och tjuvaktiga personer som någonsin bott på planeten. De ansåg att folkhälsan inte var nödvändig utan att en flodvåg eller något liknande vore bra för att utrota hela befolkningen.

Stelkramp, Rockefeller och WHO

Människorna i Rockefeller Foundation menade verkligen allvar med att vilja lösa världssvältens problem genom den världsomspännande spridningen av genetiskt modifierade utsäden och grödor. Det var bara det att den metod de utgick ifrån för att göra detta riktade in sig på en lösning på "utbudssidan” snarare än på ”efterfrågesidan”. De var ute efter att begränsa befolkningen genom att sikta in sig på människans själva fortplantningsprocess.

Alla skeptiker som tvivlade på deras avsikt behövde bara titta på stiftelsens sam-arbete med FN-organet WHO i Mexiko, Nicaragua, Filippinerna och i andra fattigare utvecklingsländer. Där blev Rockefeller Foundation, som ordspråket lyder, ertappat med handen i kakburken.

Stiftelsen hade i tysthet finansierat ett WHO-program om "reproduktiv hälsa”, där man hade utvecklat ett nyskapande stelkrampsvaccin. Detta var inget beslut som togs helt oförberett i stundens ingivelse av människorna i Rockefeller Foundation. Inte heller kunde de påstå sig vara ovetande om den verkliga beskaffenheten hos sin forskningsfinansiering.

De hade sedan år 1972 arbetat med WHO-forskare för att utveckla ett nytt vaccin som var en dubbel olycka, under samma tidpunkt som stiftelsen hade finansierat forskning inom andra bioteknikområden som innefattade genetiskt förändrade grödor.

I början av 1990-talet, enligt en rapport från Global Vaccine Institute, ledde och övervakade WHO massiva vaccinationskampanjer mot stelkramp i Nicaragua, Mexiko och Filippinerna. Comité Pro Vida de Mexico, en romersk-katolsk lekmannaorganisation, blev misstänksam inför motiven bakom WHO-programmet och beslutade att testa ett stort antal flaskor av vaccinet, och fann då att de innehöll humant koriongo-nadotropin, eller hCG (human chorionic gonadotropin). 

Det var en märklig komponent i ett vaccin som var utformat för att skydda människor mot stelkramp till följd av infektioner i sår, vilka orsakats av rostiga spikar eller andra typer av kontakt med vissa bakterier som finns i jorden. Stelkramp var dessutom faktiskt mycket sällsynt.

Det var också märkligt eftersom hCG är ett naturligt hormon som behövs för att behålla en graviditet. Men när det kombineras med en stelkrampstoxoid som bärare, stimulerar det bildandet av antikroppar mot hCG, vilket gör att en kvinna blir oförmögen att behålla en graviditet; med andra ord var detta en form av dold abort. Liknande rapporter om vacciner som spetsats med hCG-hormoner kom från Filippinerna och Nicaragua.

Organisationen Comité Pro Vida de Mexico bekräftade flera andra underliga fakta om WHO:s vaccinationsprogram. Stelkrampsvaccinet hade endast givits till kvinnor i den fertila åldern 15-45 år. Det gavs inte till män eller barn.Dessutom gavs det oftast i en serie om tre vaccinationer med bara månaders mellanrum för att säkra att kvinnan hade en tillräckligt hög dos av hCG, trots att en stelkrampsinjektion ska hålla i minst tio år.

Närvaron av hCG var utan tvivel en kontamination av vaccinet, hCG hörde inte hemma där. Ingen av kvinnorna som fick stelkrampsvaccinet som innehöll hCG fick veta att det innehöll ett abortmedel. Det var utan tvivel så att WHO ville ha det på det sättet.

Comité Pro Vida de Mexico grävde vidare och fick veta att Rockefeller Foundation, i samarbete med John D. Rockefeller III:s Population Council, Världsbanken, FN:s utvecklingsprogram och Ford Foundation, med flera, hade arbetat tillsammans med WHO under 20 år för att utveckla ett antifertilitetsvaccin genom att använda hCG tillsammans med såväl stelkrampsvaccin som andra vacciner.

Bland dessa ”andra” som var inblandade i finansieringen av WHO:s forskning fanns en lista som innehöll: All India Institute of Medical Sciences och ett antal universitet, däribland Uppsala universitet i Sverige, Helsingfors universitet och Ohio State University.

*Vi gör ett avbrott här för andra tankar och funderingar…

Sverige har ju under senare år starkt drivit en kampanj för att unga kvinnor ska ”vaccinera” sig med Gardasil för att skydda mot livmoderhalscancer, och det väcker ju säkert en del funderingar hos läsare av detta inlägg… Larmrapporter från områden i Ryssland där vaccinet tidigare testats har inte lyfts av media märkligt nog…

*Population Research Institute skriver:
”Gardasil har varit kontroversiell från början. Medan andra vacciner skyddar mot sjukdomar som sprids genom tillfällig kontakt, fick Gardasil utvecklats för att skydda mot en sexuellt överförbar sjukdom som kallas humant papillomvirus eller HPV. Merck & Co, tillverkare, har varit mycket effektiva på lobbying regeringar runt om i världen för att göra vaccinet obligatoriskt för skolgång. Trots de ofta invändningar av läkare och föräldrar har det givits till tiotals miljoner 11- och 12-åriga unga flickor runt om i världen.

Nu kommer fallet med en 16-årig australiska flicka som fick Gardasil. Hennes äggstockar har stängts, hennes ägg har förstörts, och hon aldrig kommer att kunna få barn. Tiotals miljoner unga flickor har fått Gardasil vaccinet sedan dess godkännande av FDA för sex år sedan. Om ens en bråkdel av dem har upplevt infertilitet som följd, nekats en mycket grundläggande rättighet, det vill säga rätten att bestämma hur många barn de vill ha.

I fallet med den australiska flickan är effekten oåterkallelig. Hon har förlorat en del av sin kvinnlighet och samtidigt men ett barn.”

Frågan är om partier av dessa ”vacciner” kan kontramineras med ämnen som gör kvinnan infertil…svaret på det får framtiden utvisa, men har man haft en dold illasinnad agenda bakom vaccineringen och om man har lyckas man göra en del infertila, kanske planerade mål om framtida befolkningsminskning har effekt…

Inlägget fortsätter:

Inblandade på listan innefattade även den amerikanska staten, genom dess National Institute of Child Health and Human Development, en del av National Institutes of Health (NIH). Den senare amerikanska myndigheten levererade hCG- hormonet i några av experimenten med ett antifertilitetsvaccin.

Den ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet bekräftade i en artikel från den 11 juni år 1988 med rubriken ”Clinical Trials of a WHO Birth Control Vaccine” (ung. ”Kliniska prövningar av ett WHO-vaccin för födelsekontroll”) undersökningsresultaten från Comité Pro Vida de Mexico. Men varför använde man en ”bärare” i form av stelkrampstoxoid?

Jo, eftersom människans kropp inte angriper sitt eget naturligt förekommande hCG-hormon, måste kroppen, enligt G. P. Talwar, en av de inblandade forskarna, luras att behandla hCG som en invaderande fiende för att man, genom att utnyttja antikroppar mot hCG, ska kunna utveckla ett framgångsrikt antifertilitetsvaccin.

I mitten av 1993 hade WHO spenderat totalt 365 miljoner dollar av sina knappa forskningsmedel på vad man förskönande döpte till ”reproduktiv hälsa”, vilket inkluderade forskning om inympning av hCG i stelkrampsvaccin. WHO-tjänstemän vägrade att besvara den uppenbara frågan om varför kvinnor som hade vaccinerats hade påträffats med antikroppar mot hCG. Efter att först ha förnekat allt, svarade de uddlöst att fallen med hCG var ”betydelselösa”.

De försökte skaka av sig Comité Pro Vida de Mexicos avslöjanden genom att hävda att anklagelserna kom från ”förespråkare för rätten till liv och från katolska källor”, som om detta skulle indikera någon form av ödesdiger partiskhet. Kan man inte förneka budskapet, försök då åtminstone misskreditera budbäraren.

När ytterligare fyra flaskor av det stelkrampsvaccin som användes på kvinnor i Filippinerna sändes till St. Luke’s Lutheran Medical Center i Manila, där alla fyra testades positiva för hcg, ändrade sig WHO-tjänstemännen. WHO hävdade nu att hCG-hormonet härrörde från tillverkningsprocessen.

Vaccinet hade producerats av Connaught Laboratories Ltd i Kanada, Intervex och CSL Laboratories i Australien. Connaught, en av världens största vaccintillverkare, var en del av den franska läkemedelsföretagsgruppen Rhone-Poulenc. Connaught var involverat i många forskningsprojekt, bland annat i produktionen av en genetiskt förändrad version av humant immunbristvirus (HIV).

Befolkningsminskning och genetiskt förändrade grödor var utan tvivel en del av samma breda strategi: en drastisk minskning av världens befolkning. Det här var i själva verket en sofistikerad form av det som Pentagon kallade biologisk krigföring, men som offentliggjordes under täckmanteln av att ”lösa problemet med världssvälten”.

Den dolda GMO-agendan framträder

De amerikanska och brittiska regeringarnas orubbliga uppbackning av den globala spridningen av genetiskt modifierat utsäde var i själva verket genomförandet av en politik som utövats i flera decennier av Rockefeller Foundation sedan 1930-talet, när stiftelsen finansierade nazistisk eugenikforskning - det vill säga befolkningsminskning i massiv skala och kontroll av mörkhyade raser via en anglosaxisk vit elit. Som vissa i dessa kretsar såg det, så var krig ett dyrt och mindre effektivt sätt för att minska befolkningen.

År 1925 kommenterade Storbritanniens Winston Churchill, en robust rasist, i positiva ordalag möjligheterna till biologisk krigföring, då han skrev om det önskvärda i att regeringen skulle ha möjlighet att kunna producera ”farsoter som var metodiskt förberedda och medvetet riktade mot människor och djur. ... Växtsjukdomar för att förstöra grödor. Mjältbrand för att dräpa hästar och nötkreatur. ...” Och det här var 1925.

Robert P. Kadlec, överstelöjtnant i USA:s flygvapen vid College of Aerospace Doctrine, Research and Education i Alabama, diskuterade de genetiskt förändrade grödornas potential inom den biologiska krigföringen i en bok skriven på 1990-talet, Battlefield of the Future, vilken speglade diskussionen inom ledande amerikanska militära kretsar.

I den beskriver han GMO-baserade biologiska vapen som ”kostnadseffektiva” massförstörelsevapen, och förklarar att: ”Jämfört med andra massförstörelsevapen är biologiska vapen billiga". En ny rapport från Office of Technology Assessment uppmäter kostnaden för en arsenal av bv (biologiska vapen) till så lite som 10 miljoner dollar ... i skarp kontrast till en låg uppskattning på 200 miljoner dollar för utvecklingen av ett enda kärnvapen.

Kadlec fortsatte sedan med att konstatera att: ”Användningen av biologiska vapen i skydd av en endemi  eller naturliga sjukdomsfall ger en angripare möjlighet till trovärdigt nekande. I detta sammanhang erbjuder biologiska vapen större användningsmöjligheter än kärnvapen.”

Sunshine Project, ett forskningsprojekt om genteknik och biologiska vapen, rapporterade att ”forskare i USA, Storbritannien, Ryssland och Tyskland har genetiskt förändrat och framställt biologiska stridsmedel, och skapat nya dödliga stammar" ...

Genteknik kan användas för att bredda den klassiska bio vapenarsenalen ... man kan inte bara göra bakterier resistenta mot antibiotika eller vacciner, man kan också göra dem mer toxiska och svårare att upptäcka…

På 1980-talet, kring tiden då Rockefeller Foundation satte igång sitt omfattande genetiska risprojekt, vilket startade genrevolutionen, började Pentagon i USA i tysthet med militära tillämpningar av bioteknik. Med åberopandet av det ryska hotet, började amerikanska militära forskare i hemliga forskningsprojekt använda den nya gentekniken.

Bland de genomförda forskningsprojekten fanns ett genetiskt modifierat förfinat opiumliknande ämne som vid ytterst små mängder framkallade sömn, ångest, undergivenhet eller tillfällig blindhet.

Betecknande nog, och mot bakgrund av terminator tekniken, genetiskt modifierade spermiedödande medel och andra utvecklingsområden inom genrevolutionen, avvisade Bushadministrationen ett förbud mot ytterligare utveckling av biologiska vapen, samtidigt som man vägrade acceptera Kyotoprotokollet om global uppvärmning och koldioxidutsläpp.

Protokollet om biologiska vapen var en viktig fråga på listan över saker och ting som den nya administrationen i Washington ensidigt avvisade. Medierna vände dock plikttroget sitt fokus mot George W. Bushs avvisande av Kyotoprotokollet, och ignorerade till stor del administrationens talande vägran att samarbeta om ett förbud mot biologiska vapen och toxinvapen.

Bush tillkännagav i ett av sina första beslut efter sitt tillträde i januari år 2001, att han vägrade stödja konventionen om förbud mot biologiska vapen och toxinvapen (BTWC), vilket ledde till ett sammanbrott i de internationella samtalen. Några egentliga skäl angavs inte. En studie från 2004 av British Medical Association konstaterade, med hänvisning till framsteg inom ”genetisk vapenteknik”, att världen kanske bara var några år från ”skrämmande biologiska vapen som hade förmågan att endast döda personer av särskilda etniska grupper”.

”Vi är frestade att säga att ingen vid sina sinnens fulla bruk någonsin skulle använda dessa (vapen)”, anmärkte biofysikern vid Stanford University, professor Steven Block, en man med många års personlig erfarenhet av sekretessbelagd biologisk forskning under ledning av Pentagon och den amerikanska staten. ”Men”, tillade Block, ”inte alla är vid sina sinnens fulla bruk”. ...

  

*Avslutningsvis ska vi notera att Sverige år 2009 donerade till USA blod ur svenska PKU-banken på alla födda i Sverige mellan år 1976 till år 2006. Tidigare publicerade artiklar om detta kan inte längre återfinnas på nätet...

Vill du läsa mer om försöken i det dolda till depopulation av planeten ska du läsa "Hotet mot livet" av William Engdahl. Boken rekommenderas starkt för den som vill bli medveten i frågan, och bör läsas av alla! Boken hittar du här: Hotet mot livet